tisdag, april 25, 2017

Stockholmshelg

Så här glad och förväntansfull såg jag ut när jag råkade bränna av en selfie på bussen upp mot Stockholm i fredags förmiddag.

Jag hann med en rejäl promenad på bortåt en mil (stegräknaren gick varm!) och såg brudklänningar på slottet, blommande körsbärsträd, Gamla stan (som jag sett ett otal gånger utan att tröttna) och en högintressant skoaffär där det ovanligt nog fanns ett par i min storlek - kände mig lite som Askungen när båda passade. Med nya skorna i ryggsäcken såg jag mig på slottet. Ingen prins fanns att skåda...
Och bara för att inte bli så tråkigt strukturerad, så kommer här en bild av mig och mitt trevliga sällskap på söndagen efter avslutad årsmötesträff med Sveriges läromedelsförfattare. "Ökenråttan" Lena, som kan sin stad, guidade Eva och mig till små fina butiker på Söder. En ljuvligt vårlik dag utan stress, det märktes knappt att vi släpade runt varsin dragväska. Både trevligt och givande. Ja, utom för plånboken då, förstås...
Utsikten från mitt hotellrum fascinerade mig alla tider på dygnet. På sjätte våningen hördes inte ett enda dugg från vägen, och inte från något annat håll heller. Det var knäpp tyst.
Det stora konferensrummet möblerades om till kvällens middag. Och efter maten underhöll Marika Carlsson som fick slita hårt med ganska trögroade läromedelsförfattare. Fast det berodde inte bara på tröghet, det var så ljuddämpat i lokalen att hon säkert inte hörde att vi skrattade. När publiken sitter glest blir det faktiskt automatiskt lite mer dämpat med skratt än om det är trångt. Dessutom var vi betydligt nyktrare än den publik hon möter mest. (Vi fick några kängor om det...)
 Och så två utsiktsbilder till...fast från matsalen lite längre ner i huset.
 Framåt kvällen speglades ljuset från lokalen i fönstren. Snygg effekt!
Så mycket har jag sällan hunnit med på tre dagar. På fredagskvällen hann jag åka till Hägersten och hälsa på min bästis från de tidiga tonåren. Så härligt att vi hittat tillbaka till varandra för andra gången, trots namnbyten och flyttar. Tack för det Facebook!

Jag har inte skrivit något mer läromedel sedan det senaste kom för drygt 10 år sen, men får vara med ändå. Som väl är. Det mest givande är att träffa så många trevliga människor - mycket branschprat blir det om arvoden, upphovsrätt, förlagskontakter och avtal, och alltid lär jag mig något nytt.

onsdag, april 12, 2017

Skulle jag bli en torpare?

Jag hade tänkt blogga lite om familjens nya (fast urgamla) skötebarn redan förra veckan, men kom helt av mig efter fredagens händelser i Stockholm och blev sittande vid teven. På väg hem från en glad och trevlig fikastund efter mitt uppträdande med mormors mormor hörde jag vad som skett via radion. Vips var den nöjda glada känslan borta.

Livet och vardagen kan ju inte avstanna helt, så här kommer ett inlägg om en fridfull plats som maken och jag förälskat oss i . Han är uppvuxen i storstogen, eller i alla fall ett stenkast därifrån, men han har aldrig längtat efter stuga. Bara efter båtliv (somrarna tillbringade han på en ö längst ut i havsbandet). Jag som är uppvuxen i asfaltdjungeln har nöjt mig med skogspromenader och har inte heller längtat efter stuga. Men... så föll vi pladask. Det som fick oss att ens åka och titta, var att det ingick båtplats; vi skulle komma lite längre ut i skärgården direkt och slippa den långa transportsträckan genom Slätbaken. Och framför allt: hyran skulle inte skilja sig så värst från förra båtplatsen utan stuga.
Det är redan en del borttaget av all sly - och mer ska bort... Lite utsikt och luft runt stugan ska vi ha. Det här togs vid första titten i höstas.
Stugan ligger en kilometer från bryggan där båten ska ligga, och alldeles ensam i skogen. Ingen el, inget vatten, men frisk luft (mycket skägglav på träden) och en härlig fors 200 meter från huset. Inuti var det redan fräscht (efter många timmars städande, skrubbande och spindelvävstorkande) inget behöver åtgärdas mer än två lister som mössen gnagt sig in igenom (redan klart). Men det ingår att vi (läs: maken) målar om på utsidan och byter en och annan trasig bräda.

Det har stått tomt i flera år, men nu har det alltså fått liv igen. Några möbler och gardiner är på plats. I morgon kommer det dit lite mer. Huset tillhör kyrkan (stiftet), alltså kommer vi inte att ha någon som hänger över axeln eller smyger runt och kollar ideligen (som vi var med om för 30 år sen när vi hyrde stuga privat ett par somrar) utan vi har fått förtroendet att vårda detta kulturarv på bästa sätt, och så händig som en av oss är, blir det inte svårt. Maken har letat i gamla skrifter och hittat uppgifter om att torpet fanns redan på 1600-talet. Det är omöjligt att inte filosofera över hur mycket som hänt under de låga väggarna - och bakom de höga trösklarna. Sonen kan tyvärr inte stå rak mer än på ett par ställen, men han får väl slänga sig i soffan när han kommer. Utomhus är det högt i tak!
Min farmors gungstol passar perfekt här. Men de somriga gardinerna är nysydda för ändamålet. Brassestolen ska förstås inte stå vid fönstret...
I köket stod en rätt nymålad soffa (genom grannen vet vi att den ställdes dit och målades på 80-talet). Min mormor sov i en sån i många år. Jag tänkte först att det skulle vara som att ligga i en kista och sova, inte fattade jag att den gick att dra ut, det såg jag först när jag skurade den. Madrassen vi provade med blir perfekt, och jag kan mycket väl tänka mig att krypa ner där. Alla råttlortar och fluglik är bortskurade. Nu låter det kanske som om jag är den händige av oss. Med gardin- och kuddsömnad så är jag det, men såg, hammare, borr och röjmaskin är det maken som mer än gärna svingar. Den som ser sladden på golvet förstår kanske att jag har dammsugit med båtdammsugaren på ett bilbatteri...
Matbordet vid fönstret kommer från min mormor. Det är värt ett eget inlägg där jag högtidligen ska ge det upprättelse! Det kommer!  
Jag gissar att det mest blir dagsutflykter till stugan, det tar bara 20 min dit med bil, men jag är lite sugen på att tillbringa ljusa sommarnätter där - liksom stjärnklara augustinätter... Våra sju båtsomrar har varit väldigt väder- och vindberoende, men nu behöver vi inte gå här hemma i villan och vänta på båtväder. Nu blir det lättare med korta båtutflykter när solen tittar fram.

Det blir förmodligen en del stugrelaterade blogginlägg framöver. Med bilder från när vi (nåja, jag dokumenterar) riktar upp dasset, letar fram grillplatsen under mosslagret och bygger ihop en liten diskbänk etc.

torsdag, mars 30, 2017

En falsk dröm och en sann

I går morse vaknade jag kallsvettig med hjärtklappning och panikångest - under natten hade jag tackat ja till ett vikariat i en fjärdeklass för tre år framåt. Jag ångrade mig genast, men lovat var lovat... och dessutom hade en flaska ättika gått sönder i min väska och förstört grejer och all undrade vad som luktade. Minst en kvart på sängkanten tog det innan jag kunde andas lugnt igen och inse att jag inte alls ska börja om i skolan. Jag är ledig. Och har inga ättiksfläckar i väskan.

Mitt vikariat med de ensamkommande flyktingarna gick ut i förra veckan - men det var inte ett dugg mardrömslikt. 

Efter halva dagen blev jag drabbad av en annan dröm - en sån där som man när i tysthet... den gav mig visserligen också hjärtklappning när den gick i uppfyllelse, men av glädje. Jag tjoade och skuttade och studsade hejdlöst (nej, ingen bild finns) över ett mail om att en sång som min tonsättare Linda skickat till en stor tävling har gått vidare till final! Bara det är ju en vinst! Sen om den kan slå ut de andra nio finalisterna bryr jag mig inte så mycket om (även om vinstpengarna skulle sitta fint). Den 2 juni är det "Världens fest" i Västerås, stort kyrkligt firande i hela stan, och då röstas vinnaren fram. Då tänker jag vara på plats och höra den framföras. 

Den som inte är insatt kanske tror att konkurrensen inte är så stor inom den kyrkliga musikgenren, det trodde inte jag från början, men oj vad fel jag hade. Både präster och kantorer skriver och tonsätter för glatta livet. Profana artister vill gärna vara med i psalmböcker, även ateister finns representerade. Det har jag lite svårt att förstå, jag skulle aldrig kunna skriva kampsånger för vissa politiska partier som jag inte tror på. 


lördag, mars 18, 2017

På turné

Via bloggen har jag lärt känna en mängd trevliga människor - och har faktiskt fått många bra kontakter som jag har haft stor glädje av. Margareta Swenson är en av dem. Hon bjöd in mig till Laxå föreläsningsförening för ganska länge sen - och nu i veckan var det dags.

Jag upptäckte att det var 1½ timmes väntetid i Hallsberg... vad gör man i Hallsberg? Jo, förstås! Hälsar på bloggaren mossfolk som jag aldrig träffat, men lärt känna ganska väl genom bloggandet. Hon hämtade mig vid stationen och vi hann fika och prata en bra stund innan hon lastade in grabbarna och skjutsade tillbaka till tåget. Som väl var simultantolkade hon när äldste sonen så suveränt berättade och pratade och frågade - jag hör ju illa även när folk får med varenda konsonant, men med lite hjälp kunde jag svara. Så himla goa små killar!!!

 Sen tog det inte många minuter att komma till Laxå. Där väntade Margareta, vi kände förstås igen varandra direkt. En jättetrevlig eftermiddag med mat, sightseeing och fika innan jag vilade mig lite på hotellrummet.

 Vi besåg en massa fina byggnader i fullt solsken!




Kyrkan här nedanför fick vänta till dagen efter.
 Men då blev jag rejält guidad av en anställd i kyrkan....
...och fick höra den sorgliga berättelsen (legenden?) om den här ängeln med sina tvillingar.
Lite senare på onsdagskvällen var det dags... Publiken var inte så stor, men desto mer intresserad. Det var kul! Jag klär visst rätt bra i bonnett?!
Dagen efter hann vi strosa i lite affärer efter kyrkobesöket. En fika hann vi också med. Någon frågade om jag var Margaretas lillasyster... en viss likhet har jag sett för länge sedan - både utseendemässigt och intressemässigt.
När jag kom hem fick jag en stor knippa tulpaner av maken. Ja, han hämtade mig först vid tåget förstås. Jag hade under dagen hunnit bli hela 66 år. Nåt större kalas blev det inte, jag har bett om en present vid ett senare tillfälle... (återkommer om det!) men jag hade fått ett litet paket av Margareta och så köpte jag mig ett par presenter i presentboden bredvid mitt hotell.



fredag, mars 10, 2017

Beställning

Jag skrev härförleden om en beställd text som var klar och ivägskickad. Jag bet på naglarna i ungefär en vecka innan svaret kom. Den blev godkänd! Jag skickade den första versionen redan för ett par veckor sedan, då blev svaret: "hm... okej, men för långt. Kan du korta ner till nästan halva längden?"

Fram med radergummit. Många darlings blev killade och fram växte nåt slankare och mer ihopkokat. 

Nu är texten skickad till en tonsättare (beställaren sköter den kontakten) och jag har fått ett datum då sången ska framföras. Visst låter det spännande? Jag blir dock inte förvånad om det blir nästa vår i stället för den vi väntar på. Det låter nästan för bra för att vara sant. 

Jag lovar att hålla min lilla men trogna läsekrets informerad. Under tiden biter jag vidare på naglarna. 

tisdag, mars 07, 2017

Intet är som väntans tider...

... sägs det. Men ibland är det skönast när det är över.

Och vad väntar jag på då? Jo, att klockan ska bli 14 så att det är dags att åka iväg på dagens gig. Tursamt nog nere i Söderköping, jag behöver alltså bara rulla ett par kilometer nerför backen med bilen. Det är inte väder för långfärd i yrsnö.

Jag visste förstås om att lokaltidningen (tidningarna - eftersom de skriver samma saker) intervjuade mig igår inför dagens föreställning, men reportern sa att det bara blir ett par rader... I den tidningen jag har, tog det upp halva sidan. Redan 8.25 ringde telefonen... en glad och morgonpigg dam som ville veta allt om var när hur länge och kostnad - och berättade om sitt eget släktforskande. Jag är väl inte så jättepigg när jag blir väckt ur min sköna morgonsömn. Tur att jag inte har nån större morgonpigg fanclub... Någon ville boka till sommaren, men via sms. (Tack för gratisreklamen!)

Maken frågar lite stillsamt varför jag håller på med sånt här som gör mig stirrig flera timmar i förväg. Men... det ÄR ju så roligt när det väl kommer igång och har tappat rädslan för att tappa tråden eller få en hostattack. Jag packade min korg för ett bra tag sen - men... hucklet? Leta, leta, leta... det borde ju legat i korgen. Ramlat ur i bilen? Ut i snön. Nej. Ramlade det ur på bibblan efter intervjun? Ringer... nej, inget huckle. (Jag behövde inte beskriva det eftersom de läst tidningen.) Ut igen... maken gissade att det blåst iväg. Mycket riktigt. Halvt översnöat låg det i en buske hos grannen.

Då fortsätter jag att rulla tummarna och tänka igenom mitt manus en liten timme till. Förresten - håll gärna en tumme vid 15-snåret.


fredag, februari 24, 2017

Ett foto i timmen

Håll i hatten! Nu drar jag igång med en superspännande serie om livet en genomförkyld fredag i februari. Ett foto i timmen...

9.30 Frukostkoppen ställs i diskmaskinen.

 10.30. Tidningen utläst i soffan.
 11.30 Beställd text är renskriven och ivägskickad. (Ganska nervöst!)
 11.35 (extrafoto) Ser att fredskallan håller på att dö.
 12.30 Måste åka ner och handla. Maken avskyr det och köper dessutom bara sånt hans öga vill ha i stunden, så han håller sig till städning och disk.
 13.30 En stor kopp te med budskapet: "Love has no boundary" för den som inte ids klicka upp bilden. smakar gott!
Jag ser för mitt inre öga hur de kära (eventuella) läsarna biter på naglar i spänning över hur resten av denna dag ska komma att se ut. Lugn! Bara lugn! Det kommer!

14.30 Hotell Halcyon i paddan på svt-play.
15.30 Kaffedags!
 16.30 Jag satt kvar i tv-soffan efter kaffet och kom på att en brasa skulle bli bra till kvällen. Som vanligt rengöring först. Om jag inte hade prövat och visste att det funkar jättebra, skulle jag tro att det är ett skämt att sot på glasluckorna lättast går bort med aska på blött tidningspapper.

Jag börjar bli ganska uttråkad på att hosta och hänga i soffan och vara trött. Nu har jag tröttnat på alla huskurer och kör Alvedon+bisolvon.

17.55 Jag drog över en liten stund eftersom jag behövde skala potatisar. De fick inte vara med på bild. Däremot himlen sedd från balkongen utanför mitt arbetsrum.
18.30 Maten är nästan klar och sonen är på ingång. Det tillkom creme fraiche med peppar och senap till köttet. Blev riktigt smaskigt.
 19.30 => Postkodmiljonären, På spåret, Skavlan, deckare... bara tre gång petade maken på mig och sa att jag inte fick somna. Nu ska vi se hur det går när jag FÅR somna.
Tack för idag! Jag tror ta mig tusan att jag känner mig lite bättre nu framåt kvällen. Härligt!