måndag, oktober 09, 2017

Senaste nytt

Ojojoj, har Bloggblad vaknat till liv igen, tänker kanske den som råkar titta i en högerspalt hos någon och klickar sig hit. Nej, hon tycker bara att det är för krångligt. Numera är det bara mobilens kamera som gäller, och för att kunna lägga in bilder från den måste de först skickas till datorn och sparas där - ett och ett... för varken från mobilen eller paddan vill bilderna komma med.

Dessutom har det snurrat på alldeles förskräckligt med både stort och smått, roligheter och tråkigheter, om varandra. Men just nu är det lugnt - på alla fronter.

Lugnt var det inte i lördags, då var jag statist ihop med 200 andra damer, några barn och ungdomar, men "surbullarna" det var damer det, som jobbade och slet i yllefabriken och luktade surt ylle. Surbullestan kallades Norrköping. Det var vansinnigt roligt. Jag räknar inte alls med att synas i filmen (som först blir en dokumentär i K-special, sedan långfilm) utan bara njuta av att vara en kugge i maskineriet.

Döm om min förvåning när en stilig yngre man ville fota mig och tjejen jag stod och pratade med, sen frågade han oss lite - och berättade att det skulle komma i NT. Kul! Det var en helsida med flera bilder, men han skrev om att jag berättade att hela min släkt på mödernet hade varit textilarbeterskor. Jag kanske kan fixa en länk?

Döm om ytterligare förvåning när jag tittade på Östnytt och fick se yours truly i ett par klipp!!! Jag ser ut (efter ca 8 sek) som om jag lagt på mig 10 kg, men det är långkallingar och jeans under kjolen och ett par jättetjocka ylletröjor under skjortan. Det var nästan lite svårt med rörligheten... Hoppas att klippet funkar, det är ett par minuter. På andra klippet var det paus, då fick vi ta på oss glasögon. Faktiskt skymtar jag bakifrån precis på slutet.

https://www.svtplay.se/klipp/15515441/moa-martinssons-liv-i-fokus?start=auto

Nåja, det gick att få hit bilden på sidan, men inte syns det nåt... ändå har jag hittat mig i vimlet och gjort en pil. På mittenbilden där nere också. Lite egotrippar får man väl hålla på med i min ålder?

lördag, juni 10, 2017

Senkommet reportage från Musikfestivalen i Västerås

Nu har det gått en dryg vecka sedan den stora Musikfestivalen i Västerås gick av stapeln. Jag utlovade ett reportage och här kommer det.

Det makalöst stora tältet för 2000 personer var helt fyllt redan när vi kom dit efter att ha käkat kinamat tillsammans med Voices of June, alltså gruppen som skulle framföra Lindas och mitt tävlingsbidrag.
Men maken och jag hade VIP-platser på andra raden som var bokade för oss. Inget problem att få plats.

 Ettan hette: Så ett frö - sjöngs av upphovskvinnans syster. Den kom trea.
 Tvåan, Varken död eller liv, skriven och framförd av Johan Drejare. Hamnade bland de sista.
 Trean, Vi är, också den framförd av upphovskvinnan. Den hamnade näst sist.
 Bidrag nr 4, Det kunde varit jag, framförd av kompositören. Den hamnade sist.
 Bidrag nr 5 Syskonen Östling (från Söderköping) framför sin pappas Tänk om. De kom tvåa.
Nr 6, Vi är ett med allt som lever, med text av mig och musik av Linda Sandström, längst till höger. Den kom fyra och kan avslyssnas på Youtube: Vi är ett med allt som lever
 Voices of June får två bilder eftersom jag är partisk... Toppen av dem att ta ledigt en fredag och åka till Västerås för att tävla. De sjöng såååå bra och allt fungerade perfekt. Jag var ganska så känsloinkontinent i ögonen...
 Bidrag nr 7 Mina hjärtslag, framförd av upphovmannen.
 Bidrag 8, Då vet jag vad himlen är, sjungen av kompositören.

 Bidrag 9, Sprid ljus omkring dig, sjungen av orkesterns "stuntsångerska" till ackompanjemang av tonsättaren vid synthen.
 Bidrag nr 10, som också vann: Vi har ett uppdrag, med flickkören Uppdraget. Mycket stiligt framfört med koreografi och stämsång.
För den som är mycket intresserad finns en länk här till hela startfältet med namn på alla.

Vi var ganska många som hade synpunkter på att ta in två barngrupper - jag tycker inte om när barn tävlar, någon måste ju förlora och det kan vara nog så jobbigt som vuxen, ännu värre som barn. Men vi som varit med ett tag fattar ju att bara ett bidrag kan vinna. Linda och jag var nöjda med en fjärdeplats i det väldigt starka startfältet. Alla låtar var bra, helt klart.

Det var vansinnigt roligt att vi kom så långt som till final, kvällen var en stor upplevelse. Jag njöt hejdlöst av alltihop.

Nu tar jag ledigt från bloggen ett tag (gör jag ganska ofta) och reser bort några dagar. Maken tar hand om hus och hem och båt och stuga under tiden...

tisdag, juni 06, 2017

ETT FOTO I TIMMEN

I dag är det EFIT, tack för påminnelsen, Karin Jag hade tänkt skriva ett litet reportage om den fantastiska upplevelsen i Västerås - men det kan vänta. Den som inte kan vänta på att höra låten kan klicka här - ljud och ljus var helt perfekt i verkligheten, men en del försvinner på väg till Youtube.Vi kom på fjärde plats (för den som inte sett på fb eller följde webbsändningen) och det var vi nöjda med. Många bra låtar och två grupper med ursöta barn.

Klockan 8 vaknade jag ovanligt nog helt av mig själv och kände mig ovanligt nog utsövd. Morgonpromenad på Facebook, i sängen.
Klockan 9 Efter frukost. Ett viktigt protokoll hade hamnat i fel brevlåda och blev liggande ett par dagar hos grannen... tur att det var en ordningsam granne. Men kulspetspenna som funkar...? Hittade en, och upptäckte sen att det var blyerts - hittade ett fint sudde och kunde göra om efter lite mer pennletande. Jag gillar blyerts och filtpennor bäst.

Klockan 10 mitt i röjningen. Förhoppningsvis de sista udda vilsekomna svarta sockor som dyker upp den här säsongen. Tvättstugeröjning står på schemat.
 Klockan 11 Det tar tid - tiden läker alla sår, sägs det... fast inte såna som är väl infrätta i tvättstugans diskbänk.
Klockan 12 Efter dammsugning och våttorkning kör jag ett varv med makens bästa misstag. Alltså, han som aldrig skulle drömma om att "gå på" reklam i tv, klickade in för att bara kolla - och vips, så hade han klickat hem en ångtvätt. Den är så himla bra!!! Bland det bästa vi har. Kolla hur den vita "mössan" såg ut efteråt... trots att jag både dammsugit och våttorkat.


Klockan är inte 13 än men jag kommer att sitta med mitt grytlappsprojekt ett tag framöver. Så kul!
Klockan 14. Ett dass växer fram ute i garaget. Jag gör inget mer än beundrar och berömmer. Och sen har jag fått löfte om att provsitta in hålet så att det hamnar rätt. Dasset ska förstås inte stå i garaget, men det är enklare att bygga där i sektioner och sedan sätta upp det vid stugan. Här finns alla prylar och elektricitet.
Klockan 15 var jag nere i Brunnsparken som vanligt och deltog i firandet av nationaldagen. Men då hade jag mobilen, och att skicka bilder från den till bloggen - det tar tid! Så jag återkommer. (Nu har jag återkommit!)
Klockan 16.30 slog jag in paket. Jag ska ut och resa nästa veckan och träffa gamla vänner och då vill jag förstås ha med mig något. Men om detta kommer det ett bloggavsnitt när jag kommer hem igen.
Klockan 17.30 prövade jag om jag har snitsen kvar på "heta snurror". Det har jag. Första plåten blev nästan bränd, men den andra blev perfekt. Jag ska ta med mig såna på knytkalas i morgon. (Farligt goda!)
Klockan 19 är maten uppäten. Det blev blomkålsris med varmrökt lax, pak Choi i theriakysås (eller hur det stavas) och sparris. Mycket gott.

Klockan 20 tittar jag på festligheterna på Skansen, men först går jag ut och beundrar makens jobb med nya dasset. Den sneda pinnen till höger markerar lutningen. Hörnpelarna passade bra, så i morgon monteras alltihop ner och väggplank sätts på de tre väggarna var för sig. Jag har redan sett ut vilka bilder jag ska skicka som vykort till mig själv för att få fina tavlor på dasset!
Klockan 21-22-23 satt jag vid teven och klippte trasmattor av jeans och sydde ihop det sista på tre grytlappar för hand. Det blir lite tjatigt att visa fler bilder på dessa mästerverk. (Eller kanske kommer det en bild till när alla är klara). Nu önskar jag god natt!

torsdag, juni 01, 2017

Melodifestival

Visst har jag några gånger skickat in bidrag till vanliga Mellot, men eftersom det är samma gubbar som dyker upp som textförfattare varje år, så har jag aldrig trott på någon framgång och släppt den tanken helt.

Nu har Svenska kyrkan ordnat Musikfestival (Mellonamnet är skyddat) på samma premisser, med internationell jury, greenroom och telefonröstning. Bidrag från hela Sverige kom in i januari, tio finalister valdes ut - och... tänk! Jag och Linda Sandström fick med vår sång till final. Helt otroligt roligt. Det hela går av stapeln i Västerås, på ett torg i ett jättetält för 2000 personer i samband med "Världens fest" dit alla är välkomna. Evenemang i mängd hela helgen.

I morgon kväll (2/6) kl 20.00 sitter jag i Greenroom och vinkar, förmodligen utan flagga... och den som är intresserad kan följa hela evenemangen på webb-tv här: https://www.svenskakyrkan.se/varldensfest/varldens-fest-play  

Och så hoppas jag förstås att mina få men trogna läsare sms:ar och röstar på nummer 6. Varje sms kostar 10:- och pengarna går oavkortat till Sv.kyrkans hjälparbete i Afrika mot svältkatastrofen där. RÖSTA GENOM ATT SKICKA ETT SMS MED BIDRAGETS STARTNUMMER TILL 72950. RÖSTNINGEN ÖPPNAR FREDAGEN DEN 2 JUNI, KL 20.
Sen är det så att när alla låtarna är genomspelade, kommer de fem med flest röster att gå vidare, då nollställs räkneverket, så då behöver man sms:a igen... (lite krångligt!)

Den som vill se hela startfältet klickar här: https://www.svenskakyrkan.se/varldensfest/bidragen

Det är ju förstås så att jag är väldigt pirrig - har inga jätteförhoppningar utan är väldigt glad att vi kommit så långt att vi alls får vara med. De som framför vår sång (som jag skrev efter en miljödag där vår biskop pratade så förhoppningsfullt om framtiden) är Lindas grupp "Voices of June" ihop med Luther-mello-bandet som spelar åt alla som vill det i tävlingen.

För att fördriva den här pirriga väntetiden röjer jag och städar här hemma och klipper mattrasor av jeans, men en del fina bitar sparar jag och gör grytlappar av.
Förra veckan flyttade jag skog. Dvs släpade bort alla grenar och kvistar och småträd som inte skogsmaskinen kunde plocka upp efter att vi fått allt sly och alla döda aspar borttagna vid torpet.

 Jag kände mig lite som en myra när jag byggde min stack på en undanskymd plats. Förresten, jag har byggt tre stackar som snart kommer att vara helt dolda av buskar. Fler bilder lär komma från denna underbara plats på jorden.
 Maken och sonen hjälptes åt att slå ned det gamla dasset. Det enda som inte var murket var de två rumphålen... Det nya ska ligga lite mer centralt och bli lite mindre.

tisdag, april 25, 2017

Stockholmshelg

Så här glad och förväntansfull såg jag ut när jag råkade bränna av en selfie på bussen upp mot Stockholm i fredags förmiddag.

Jag hann med en rejäl promenad på bortåt en mil (stegräknaren gick varm!) och såg brudklänningar på slottet, blommande körsbärsträd, Gamla stan (som jag sett ett otal gånger utan att tröttna) och en högintressant skoaffär där det ovanligt nog fanns ett par i min storlek - kände mig lite som Askungen när båda passade. Med nya skorna i ryggsäcken såg jag mig på slottet. Ingen prins fanns att skåda...
Och bara för att inte bli så tråkigt strukturerad, så kommer här en bild av mig och mitt trevliga sällskap på söndagen efter avslutad årsmötesträff med Sveriges läromedelsförfattare. "Ökenråttan" Lena, som kan sin stad, guidade Eva och mig till små fina butiker på Söder. En ljuvligt vårlik dag utan stress, det märktes knappt att vi släpade runt varsin dragväska. Både trevligt och givande. Ja, utom för plånboken då, förstås...
Utsikten från mitt hotellrum fascinerade mig alla tider på dygnet. På sjätte våningen hördes inte ett enda dugg från vägen, och inte från något annat håll heller. Det var knäpp tyst.
Det stora konferensrummet möblerades om till kvällens middag. Och efter maten underhöll Marika Carlsson som fick slita hårt med ganska trögroade läromedelsförfattare. Fast det berodde inte bara på tröghet, det var så ljuddämpat i lokalen att hon säkert inte hörde att vi skrattade. När publiken sitter glest blir det faktiskt automatiskt lite mer dämpat med skratt än om det är trångt. Dessutom var vi betydligt nyktrare än den publik hon möter mest. (Vi fick några kängor om det...)
 Och så två utsiktsbilder till...fast från matsalen lite längre ner i huset.
 Framåt kvällen speglades ljuset från lokalen i fönstren. Snygg effekt!
Så mycket har jag sällan hunnit med på tre dagar. På fredagskvällen hann jag åka till Hägersten och hälsa på min bästis från de tidiga tonåren. Så härligt att vi hittat tillbaka till varandra för andra gången, trots namnbyten och flyttar. Tack för det Facebook!

Jag har inte skrivit något mer läromedel sedan det senaste kom för drygt 10 år sen, men får vara med ändå. Som väl är. Det mest givande är att träffa så många trevliga människor - mycket branschprat blir det om arvoden, upphovsrätt, förlagskontakter och avtal, och alltid lär jag mig något nytt.

onsdag, april 12, 2017

Skulle jag bli en torpare?

Jag hade tänkt blogga lite om familjens nya (fast urgamla) skötebarn redan förra veckan, men kom helt av mig efter fredagens händelser i Stockholm och blev sittande vid teven. På väg hem från en glad och trevlig fikastund efter mitt uppträdande med mormors mormor hörde jag vad som skett via radion. Vips var den nöjda glada känslan borta.

Livet och vardagen kan ju inte avstanna helt, så här kommer ett inlägg om en fridfull plats som maken och jag förälskat oss i . Han är uppvuxen i storstogen, eller i alla fall ett stenkast därifrån, men han har aldrig längtat efter stuga. Bara efter båtliv (somrarna tillbringade han på en ö längst ut i havsbandet). Jag som är uppvuxen i asfaltdjungeln har nöjt mig med skogspromenader och har inte heller längtat efter stuga. Men... så föll vi pladask. Det som fick oss att ens åka och titta, var att det ingick båtplats; vi skulle komma lite längre ut i skärgården direkt och slippa den långa transportsträckan genom Slätbaken. Och framför allt: hyran skulle inte skilja sig så värst från förra båtplatsen utan stuga.
Det är redan en del borttaget av all sly - och mer ska bort... Lite utsikt och luft runt stugan ska vi ha. Det här togs vid första titten i höstas.
Stugan ligger en kilometer från bryggan där båten ska ligga, och alldeles ensam i skogen. Ingen el, inget vatten, men frisk luft (mycket skägglav på träden) och en härlig fors 200 meter från huset. Inuti var det redan fräscht (efter många timmars städande, skrubbande och spindelvävstorkande) inget behöver åtgärdas mer än två lister som mössen gnagt sig in igenom (redan klart). Men det ingår att vi (läs: maken) målar om på utsidan och byter en och annan trasig bräda.

Det har stått tomt i flera år, men nu har det alltså fått liv igen. Några möbler och gardiner är på plats. I morgon kommer det dit lite mer. Huset tillhör kyrkan (stiftet), alltså kommer vi inte att ha någon som hänger över axeln eller smyger runt och kollar ideligen (som vi var med om för 30 år sen när vi hyrde stuga privat ett par somrar) utan vi har fått förtroendet att vårda detta kulturarv på bästa sätt, och så händig som en av oss är, blir det inte svårt. Maken har letat i gamla skrifter och hittat uppgifter om att torpet fanns redan på 1600-talet. Det är omöjligt att inte filosofera över hur mycket som hänt under de låga väggarna - och bakom de höga trösklarna. Sonen kan tyvärr inte stå rak mer än på ett par ställen, men han får väl slänga sig i soffan när han kommer. Utomhus är det högt i tak!
Min farmors gungstol passar perfekt här. Men de somriga gardinerna är nysydda för ändamålet. Brassestolen ska förstås inte stå vid fönstret...
I köket stod en rätt nymålad soffa (genom grannen vet vi att den ställdes dit och målades på 80-talet). Min mormor sov i en sån i många år. Jag tänkte först att det skulle vara som att ligga i en kista och sova, inte fattade jag att den gick att dra ut, det såg jag först när jag skurade den. Madrassen vi provade med blir perfekt, och jag kan mycket väl tänka mig att krypa ner där. Alla råttlortar och fluglik är bortskurade. Nu låter det kanske som om jag är den händige av oss. Med gardin- och kuddsömnad så är jag det, men såg, hammare, borr och röjmaskin är det maken som mer än gärna svingar. Den som ser sladden på golvet förstår kanske att jag har dammsugit med båtdammsugaren på ett bilbatteri...
Matbordet vid fönstret kommer från min mormor. Det är värt ett eget inlägg där jag högtidligen ska ge det upprättelse! Det kommer!  
Jag gissar att det mest blir dagsutflykter till stugan, det tar bara 20 min dit med bil, men jag är lite sugen på att tillbringa ljusa sommarnätter där - liksom stjärnklara augustinätter... Våra sju båtsomrar har varit väldigt väder- och vindberoende, men nu behöver vi inte gå här hemma i villan och vänta på båtväder. Nu blir det lättare med korta båtutflykter när solen tittar fram.

Det blir förmodligen en del stugrelaterade blogginlägg framöver. Med bilder från när vi (nåja, jag dokumenterar) riktar upp dasset, letar fram grillplatsen under mosslagret och bygger ihop en liten diskbänk etc.

torsdag, mars 30, 2017

En falsk dröm och en sann

I går morse vaknade jag kallsvettig med hjärtklappning och panikångest - under natten hade jag tackat ja till ett vikariat i en fjärdeklass för tre år framåt. Jag ångrade mig genast, men lovat var lovat... och dessutom hade en flaska ättika gått sönder i min väska och förstört grejer och all undrade vad som luktade. Minst en kvart på sängkanten tog det innan jag kunde andas lugnt igen och inse att jag inte alls ska börja om i skolan. Jag är ledig. Och har inga ättiksfläckar i väskan.

Mitt vikariat med de ensamkommande flyktingarna gick ut i förra veckan - men det var inte ett dugg mardrömslikt. 

Efter halva dagen blev jag drabbad av en annan dröm - en sån där som man när i tysthet... den gav mig visserligen också hjärtklappning när den gick i uppfyllelse, men av glädje. Jag tjoade och skuttade och studsade hejdlöst (nej, ingen bild finns) över ett mail om att en sång som min tonsättare Linda skickat till en stor tävling har gått vidare till final! Bara det är ju en vinst! Sen om den kan slå ut de andra nio finalisterna bryr jag mig inte så mycket om (även om vinstpengarna skulle sitta fint). Den 2 juni är det "Världens fest" i Västerås, stort kyrkligt firande i hela stan, och då röstas vinnaren fram. Då tänker jag vara på plats och höra den framföras. 

Den som inte är insatt kanske tror att konkurrensen inte är så stor inom den kyrkliga musikgenren, det trodde inte jag från början, men oj vad fel jag hade. Både präster och kantorer skriver och tonsätter för glatta livet. Profana artister vill gärna vara med i psalmböcker, även ateister finns representerade. Det har jag lite svårt att förstå, jag skulle aldrig kunna skriva kampsånger för vissa politiska partier som jag inte tror på.